Nu sitter jag här och känner mig sådär otrooooligt ensam igen. Usch. De första tre veckorna har faktiskt gått helt okej, jag har hunnit med tjejkvällar, festkvällar, träffa farmor, träffa kusiner, plugga, städa bilen mysa med familjen, you name it. Men nu, nu känner jag bara att jag vill ha pojkvänsmys också. Är rejält trött på att vara utan min fina Anton. Har haft en otroligt konstig känsla de senaste dagarna, allt känns som en börda, allt känns jobbigt. Jag känner mig så tom, trött och oengagerad i allt jag gör. Jag orkar ingenting och så fort jag kommer hem är soffan prio ett. Slutkörd skulle man kunna kalla det. Behöver få lite energi och glädje av Anton för att vara back on track igen. Men, tills dess får jag försöka tänka om, tänka rätt, vara positiv. Det ska jag nog allt kunna ordna.

Just nu, just idag har jag vart extra arg. Så arg att jag blir ännu tröttare och ännu mer slutkörd än innan. Har så Sjukt mycket plugg att ta tag i men jag orkar bara inte. Har aldrig någonsin tyckt att skolan har varit såååå jobbig som alla säger och att vi har sååååå mycket att göra. Tar oftast plugget med en klackspark och känner att jag gör mitt bästa och pluggar jag bara så klarar jag det. Så farligt är det inte.
MEN, nu. Usch säger jag bara. Usch usch usch...

Har en MILJON uppgifter i religion, ett ämne där vi inte har någon närvarande lärare utan det enda vi får är inlämningsuppgifter som ska göras. Lära sig? Det gör man minsann inte, här samlar vi fakta genom att läsa i boken och svara på frågor. Har dessutom fullt upp inför torsdagens öppet hus på skolan där jag ska stå med mitt UF-företag, UTAN produkter. Det har helt enkelt inte kommit. SPYR.

Är dessutom arg, så arg så att jag spricker på lärare som inte är hårda med provtillfällen och inlämningstider. Är det inte de som gör provet i tid, trots att de inte är helt hundra på vad som kommer på provet, som ska få fördelarna istället för de som skippar provet? Nej, dem ger vi en extra genomgång så att de verkligen förstår vad som ska göras och vad man ska kunna. Självklart ska man få ett nytt tillfälle att göra provet på men man ska fasiken inte få några fördelar!

Nej, nu ska jag sluta klaga lite. Är ju trots allt glad egentligen. Eller, blev iallafall glad idag på mötet. Vet inte varför men Emelie gjorde mig glad där ett tag. Fina fina Emelie <3

Dessutom vann vi ju faktiskt Kusinkampen på bodaborg, pokalen står här så fint framför mig och påminner mig om vilka fantastiska kusiner jag har. Världens bästa skulle jag vilja påstå!

Och jag kan inte förstå att allt ska vara så jobbigt och att jag är så ledsen mellan varven. Det är en obekant känsla och jag gillar det verkligen inte. Men jag antar att det är så när man älskar en människa så pass mycket. Allt blir lite värre och lite jobbigare än vad det egentligen är när man inte kan träffa personen. Och alla måste väl nån gång i livet få känna sig lite halvdeppig och ensam för att verkligen uppskatta vad man har. För egentligen är jag lycklig. Egentligen är jag så förbaskat lycklig att jag inte har rätt att klaga så mycket som jag gör just nu och därför har jag bestämt att idag var sista negativa dagen. Nu har det gått några jobbiga, ensamma dagar. Nu jäklar ska jag vända trenden, ta tag i plugget och göra det bästa av situationen, får trösta mig med att dessa fyra veckor ändå har gått relativt snabbt, vad gör väl några veckor till?

Så jag somnar en aning ledsen och småtjurig men när jag vaknar imorgon då jäklar är jag lycklig!

Såhär lycklig är jag imorgon och alla dagar från och med nu!